trasdockanstankar

För mej till en scen som är väldigt stark och hämtad ur den klassiska sagan om "Skönheten och Odjuret"

En ruskig och kall natt kommer en mindre ansedd gammal dam till den stygge prinsens slott och ber om att få komma in tills natten är över. I utbyte mot det erbjuder den gamla damen honom en ros. Men då den stygge hjärtlöse prinsen hela tre gånger förvägrar henne skydd från stormen förvandlas den gamla damen till en underskön förtrollerska.

Då plötsligt vill prinsen ändra sig och absolut släppa in henne, men då är det försent kan inte värja sej mot straffet- att det odjur han är på insidan även blir synligt för omvärlden.

Idag så hände mej en lite lessam sak. Jag skulle gå till Ica och handla åt mamma och åt mej själv.

På vägen dit så kommer en flicka som jag hälsar på ibland, men så har det gått några gånger som jag inte hälsat på henne, och det har bland annat berott på att jag pratat i mobiltelefon eller att jag inte vågat säja hej inne på Ica eftersom att jag inte ville riskera att "skämma ut henne för sina kompisar", då har jag ju iof svikit mej själv vilket är dumt....

Men idag när jag var på väg till Ica så kom hon gående med en kompis, hon såg mej och jag henne, men det var för många meter emellan oss för att jag skulle vara säker på att våga säga hej, hon tittade snabbt på mej, men vände därpå "lydigt" huvudet mot vägen och fortsatte gå.

Redan då blev det jobbigt, kände att det var hög tid att hälsa nu, för annars så skulle ju hon lätt kunna tro att jag dissade henne och då är det isf ju kört.... eftersom jag har ett yttre som inte står så högt i kurs och som jag själv vantrivs med så finns det rätt lite nåd för sånna utsvävningar som att missa mer än två hej på raken.

Ungefär lite som när man tackade nej till att jobba extra på donken, hade man otur så var det samma skiftledare som ringde flera gånger under samma vecka och för varje nej, även fast det fanns ett vettigt skäl att avböja så brände man ett rep ändå. Vilket inte var till ens fördel i det långa loppet...

Jag blev lite obekväm när flickorna gått förbi och jag fortsatt vidare, hur ska det här bli? undrade jag usch, nu blir jag straffad.

Men så kom jag in på Ica och fick tankarna uppfyllda av att välja varor och klara mej igenom hyllorna och kassan utan att känna mej tillplattad av nån och det flöt på helt ok. Men när jag väl var ute igen och på väg tillbaka så kom det en känsla, en liten viskning om att jag nu kanske skulle välja att gå hem längs Nästegårdsgatan istället för genom innergården, men lika snabbt som viskningen kom så följde det efter en liten löjlig förhoppning över att "om jag får syn på flickorna så skulle jag ju kunna få en ny chans att hälsa på dem, och på så vis lägga till rätta det här"

Så jag gick ju såklart emot rösten som uppmanade mej att göra det motsatta så jag går tillbaka samma väg jag kom, in bakom pizzerian och genom innergården. Det tog inte många steg förrän jag verkligen förstod att detta skulle jag bittert få ångra... Tjejerna var där, men alldeles för långt borta för att jag skuller kunna utbringa ett naturligt "hej", och jag ångrade mej djupt, hur skulle jag göra nu? Skulle jag vända? nej, det vågade jag ju inte, det skulle de kunna se vilket skulle kunna innebära att de finge nytt materiel att andvända mot mej. Så jag mörkade och fortsatte framåt, framåt, framåt, framåt, inte titta över axeln.

Givetvis tar det inte många sekunder förrän högljudda tjoanden tar fart, sånna där fega diffusa men än så talande rop på avstånd, såpass höga så att jag skulle fatta att det var mej de var ämnade till. Jag kände hur mitt skinn drog ihop sig, redo för att värja sig för pilarna. Giftpilarna i ryggen. Utan att överväga om detta så valde jag att snabbt vända mej om för att markera att jag inte var döv iallafall, vet ej om det var ett bra eller dåligt beslut men så blev det. Som ett slokande rovdjur som just blivit prickat med pilar fortsatte jag min promenad. Mådde verkligen skitdåligt och hatade mej själv för att inte heller denna gån lyckats föja intuitionen... Samtidigt så kändes det jag just blivit utsatt för som nåt helt i sin ordning, klart att jag usla människa som både är ful utåt och svag inåt skulle straffas!

Denna intuition som jag behöver så väl, hade jag ju missat igen...

En klar förlust.

Samtidigt som jag inser att dessa lessamma antastelser inte kan ta ifrån mej är mitt Jag, Min Frida.

Jag är den jag är, och kommer alltid att vara det. Jag må vara anskrämlig att titta på idag och tung i sinnet över all trasighet, men den eleganta männsika som finns där innerst inne är intakt! Hon är starkare än alla fega och barsliga påhopp i världen.

De vet inte de som attackerar, men det vet jag.

Därför känns det naturligt med denna passande text som jag i känsla av trampad skrev ner för ett par veckor sen;

"jag kämpar med mitt liv